lisaboman

Genom min uppväxt har jag varit ganska reserverad när det gäller närhet till människor. Det är klart att jag som alla andra barn sprang runt och kramade och pussade vem som än bad eller inte bad om det. Sen kom tonåren, då höll jag mig ifrån närhet förutom med mina närmsta vänner. De fick en kram någon enstaka gång, när det var viktigt. Efter den värsta fasen i högstadiet började jag gymnasiet. Där träffade jag Malin, världens kramigaste person. Nu får ni inte tro att hon flög på mig redan första dagen, utan det här insåg jag efter ett år då jag började lära känna henne. I slutet av gymnasiet hade hon i alla fall fått mig öppen till närhet och jag har insett hur himla bra det är med kramar. Med andra ord, jag var beroende. Alla behöver en vän som kan ge en kram på en dålig dag, eller bara för att den känner för det!